Det var det jag ville säga

Jag bygger ett rum att släppa in människor i. Det här är mitt rum med mina saker.

Man kan tveka på tröskeln. Får man verkligen kliva in hos någon annan. Har man ens lust eller ork eller mod att göra det. Och vågar man själv öppna in till sig för andra.

Här använder jag mig av mig själv. Processen är unik för att det bara är jag och ingen annan som är mig själv – vilket ju är samma för alla och det måste respekteras. Inte minst av ödmjukhet inför sig själv (vilket inte är det lättaste att visa, hade det varit det hade jag suttit och avhandlat helt andra livets väsentligheter).

Jag tror på att man egentligen inte behöver vara så rädd för att öppna. Jag tror att den rädslan har att göra med att det någonstansifrån finns ramar gjutna i betong som vi fått för oss att vi måste hålla oss innanför, eller iallafall se ut som att vi gör.

Jag tror på att luckra upp de där ramarna. Jag tror på att det är viktigt att ha utrymme för andras egenheter. Det har betydelse för när man själv ställs för inför sina egna, och jag tror på att det är viktigt att ha utrymme för dem för att inte gå under och för att ha en chans att öppna in till sig.

(Ett bra ord: Slarvmarginaler)

Vi går runt i våra egna rum, och i dem får vi möblera som vi vill. Men vi är delar av ett samhälle och en krets, en galax.

Det här är mitt rum. Men det är i allra högsta grad del i ett stort politiskt sammanhang. Därför väljer jag att öppna.

Detsamma gäller för alla. Så får man själv välja om man vill öppna, lite eller mycket eller inte alls.


---


I’m setting up a room to let people into. This is my room with my belongings.

You can doubt at the doorway. Can you really just walk into someone’s place. Have you got the mood or the energy or the courage at all to do it. And do I myself dare opening my place for others.

Here I’m using myself for the purpose. The process is unique because it’s only me and nobody else who am myself – wich is the same for everyone and it has to be respected. Especially for the humility against oneself (wich is not very easy to show. If it would have been, I would have been dealing with life's other essentials).

I believe in not having to be afraid of opening. I believe that fear comes from tight limits wich we think we should follow, or at least look like we do.

I believe in breaking these limits asunder. I believe in the importance of making space for other people’s oddities. It will prove when you find yourself in front of your own ones, and I believe in the importance of making them space for avoiding totally break downs and for having a chance at all to open.

(One good word: waste-margins)

We walk around in our own rooms, and we’re free to furnish as we like. But we are part of a society and circles, a galaxy.

This is my room. But it’s definitively part of a large political context. That’s why I choose to open.

It’s the same for everyone. And you’re free to choose to open, more or less or not at all.