Här!

Ett kort nedslag: Jag vill deklarera att jag tror jag härmed uppfyllt vad jag presenterade i första inlägget (se januari 2009).

Hoppas vi ses!


Jag skriver snart igen.

Bra ord:
Tilltro
Hjälte


---


A short message: I think I have reached what I presented in my first blog lines (see january 2009)

Hope to see you!
I'll write soon again.

Good words:
Confidence
Hero

(The name of my exhibition, translated into English, would be "Dirt in the corners - approaching self-contempt". Just so you know.)

Så,

Onsdag,

det är en gul och liksom blank dag. (Jag vet att det är efter midnatt, men det blir inte torsdag förrän jag gått och lagt mig. Likaledes är det så onsdag.)

Allt gott, jag råkade ha sönder kaffebryggaren häromdan och dess likdelars avbild fastnade i skissblocket. Hela händelsen utgjorde en del bland utställningsobjekten jag inte visste fattades. Fantastiskt.

Förra onsdagen bjöd jag in till fika och samtal med ett par goda vänner. Om självförakt, om att rikta ilska, om hur lätt det är att döma och kategorisera och varför det i många fall är så onödigt.

Jag tänker att allt detta är sådant som handlar om att fastställa den egna identiteten på något vis. En markering, ett ställningstagande. Inte minst dömandet av saker och ting, vilket i många fall kan säga mer om personen som uttalar sig än objektet för uttalandet. Det riskerar också förstärka de där betongramarna jag pratat om, innanför vilka man bör hålla sig. Det riskerar stå i vägen för fastställandet av den egna identiteten på konstruktiv väg.

Det var värdefullt förra onsdagen. Det skall göras om. Det är tillsammans med andra det händer. För då får man med sig sådant som man inte visste fattades.


---



Wednesday, a yellowish, kind of glossy day. (It’s after midnight, but Thursday won’t come until I’ve gone to bed. So, Wednesday it is.)

Things are fine, I happened to broke the perculator the other day and so the image of its pieces appeared in the sketching pad. The whole accident made a part of the exhibition objects I didn’t knew was missing out. Fantastic.

Last Wednesday I invited some friends for coffee and chat. About selfcontempt, directing anger, how easy it is to judge and why it is just unnecessary many times.

I think this is about establishing your identity. Not in the least when judging, which I believe in many cases says more about the spokesperson, than about the object. It may also sharpen these limits I talked about, them that you should follow. It may stand in the way for the constructive ways of identity establishment.

Last Wednesday was brilliant. There will be a repeat. It is with other people it happens. Because you may get what you didn’t knew was missing out.

Hästflugor

Det var det jag ville säga

Jag bygger ett rum att släppa in människor i. Det här är mitt rum med mina saker.

Man kan tveka på tröskeln. Får man verkligen kliva in hos någon annan. Har man ens lust eller ork eller mod att göra det. Och vågar man själv öppna in till sig för andra.

Här använder jag mig av mig själv. Processen är unik för att det bara är jag och ingen annan som är mig själv – vilket ju är samma för alla och det måste respekteras. Inte minst av ödmjukhet inför sig själv (vilket inte är det lättaste att visa, hade det varit det hade jag suttit och avhandlat helt andra livets väsentligheter).

Jag tror på att man egentligen inte behöver vara så rädd för att öppna. Jag tror att den rädslan har att göra med att det någonstansifrån finns ramar gjutna i betong som vi fått för oss att vi måste hålla oss innanför, eller iallafall se ut som att vi gör.

Jag tror på att luckra upp de där ramarna. Jag tror på att det är viktigt att ha utrymme för andras egenheter. Det har betydelse för när man själv ställs för inför sina egna, och jag tror på att det är viktigt att ha utrymme för dem för att inte gå under och för att ha en chans att öppna in till sig.

(Ett bra ord: Slarvmarginaler)

Vi går runt i våra egna rum, och i dem får vi möblera som vi vill. Men vi är delar av ett samhälle och en krets, en galax.

Det här är mitt rum. Men det är i allra högsta grad del i ett stort politiskt sammanhang. Därför väljer jag att öppna.

Detsamma gäller för alla. Så får man själv välja om man vill öppna, lite eller mycket eller inte alls.


---


I’m setting up a room to let people into. This is my room with my belongings.

You can doubt at the doorway. Can you really just walk into someone’s place. Have you got the mood or the energy or the courage at all to do it. And do I myself dare opening my place for others.

Here I’m using myself for the purpose. The process is unique because it’s only me and nobody else who am myself – wich is the same for everyone and it has to be respected. Especially for the humility against oneself (wich is not very easy to show. If it would have been, I would have been dealing with life's other essentials).

I believe in not having to be afraid of opening. I believe that fear comes from tight limits wich we think we should follow, or at least look like we do.

I believe in breaking these limits asunder. I believe in the importance of making space for other people’s oddities. It will prove when you find yourself in front of your own ones, and I believe in the importance of making them space for avoiding totally break downs and for having a chance at all to open.

(One good word: waste-margins)

We walk around in our own rooms, and we’re free to furnish as we like. But we are part of a society and circles, a galaxy.

This is my room. But it’s definitively part of a large political context. That’s why I choose to open.

It’s the same for everyone. And you’re free to choose to open, more or less or not at all.

11.3 kl 00.11

Jag funderar över bra ord. Här är några:

miniräknare
gummistövlar
premiärupplevelse


Fortsättning följer.


---


I'm thinking about good words. (Half the point is the words' swedish composition so I guess it's hard to translate, but of course the contents are the same.) Here are some:

calculator
rubber boots
first-night experience


To be continued.

Kind of

22.22

Jag har möblerat om och flyttat in igen. Någon hade visst synpunkter på att det var för rörigt och det var jag själv.

Att det, när jag kastar ett öga om kvällen, så gott som uteslutande är samma siffor jag ser. Det är väl konstigt.

Vart tar det vägen

Kan man vara rädd för vad som kommer hända med det som redan varit. Det som gjorts eller sagts, kan det lösas upp fast man sparat det i ett värdefullt skrin, eller tvärtom, tänk om det börjat gro något giftigt och så blir man varse det för sent för att man inte velat kännas vid det.

Det är travar av bilder som hela tiden läggs om vartannat i lager. Det är lager som byggs på, men de är transparenta som filter. Man kan gott bläddra igenom dem, att man vågar göra det har betydelse för fortsättningen.


---


Can you be afraid of what will happen with the already passed. What has been done or said, can it be dissolved even though you kept it safe in a precious box, or, what if something nasty has began to grown and you don't notice before too late because you haven't acknowledged it.

There are piles of pictures constantly put in layers, transparent like filters. You can look them through with benefit, daring to do that makes sense for the forthcoming.

It's leaking

Det sliter och drar i äggstockarna. Varje gång tror jag att jag ska förblöda.

Man gör vedervärdiga kräkbilder, inte ett dugg bättre än gråtandebarnmålningarna, de ber om ursäkt för sin existens, och dess upphovsperson (jag) har förblött för längesen i ohejdad emotion. Hötorgskonst kallas det.

Man måste inte nödvändigtvis rita blodet rött.


---


The ovaries are stretching. I seriously believe that I will bleed to death every time.

You make these spampictures, not in the least better than the cryingchildpaintings, they apologize for them being, and their composer (me) has already overbleeded in uncontrolled emotion. It’s called Hötorgskonst (because of nasty art sold in the market in Stockholm).

You don’t need necessarily to paint it red.

manana manana

Jag upptäckte för sent att jag köpt rutat papper istället för linjerat. Jag avskyr rutat papper. Kan jag ju lika gärna skriva allt på datorn. Hur ser man att en svensk varit framme, det är tippex på skärmen eller hur var det. (Det går iochförsig bättre nu. Faktum är att det är som om en glasvägg rämnat mellan mig och skärmen och plötsligt når jag vad som står skrivet där bakom.)

Nej idag var det inget kul. Nu går jag till Bryggeriteatern istället. Karin och Erik väntar faktiskt.

Hitta tillbaka till språket

Jag har lärt mig läsa på nytt. Jag lär mig läsa igen. Det är ovant. Aldrig har det gått så trögt, inte ens när jag lärde mig första gången när jag var fyra. Jag fuskar, hoppar över stycken, gissar, och hittar inget sammanhang. Jag skäms över att jag tycker det är så svårt att jag ofta undviker det istället.

Men det duger ju inte.

Därför tuggar jag mig igenom DN varje morgon, därför ligger det sju påbörjade romaner på nattduksbordet och därför skriver jag på offentlig plats, fascinerad över att jag visst kan läsa och skriva.

signerat

Till mina systrar och bröder.

Härmed förbinder jag mig att inrätta ett fysiskt rum för mitt visuella hopkok (märk väl, för hur det kan se ut, se ut. Det är alltså inte den riktiga verkligheten, utan, märk väl, en subjektiv avbildning av den etc) där utrymmet för repliker och samtal är allas. Av största respekt och tillgivenhet för mig och er ger jag också mitt ord på att genomföra och slutföra det jag påbörjat.

Och blir det kraschlandning skall jag också ta denna med ro.

Jag återkommer.