Kind of

22.22

Jag har möblerat om och flyttat in igen. Någon hade visst synpunkter på att det var för rörigt och det var jag själv.

Att det, när jag kastar ett öga om kvällen, så gott som uteslutande är samma siffor jag ser. Det är väl konstigt.

Vart tar det vägen

Kan man vara rädd för vad som kommer hända med det som redan varit. Det som gjorts eller sagts, kan det lösas upp fast man sparat det i ett värdefullt skrin, eller tvärtom, tänk om det börjat gro något giftigt och så blir man varse det för sent för att man inte velat kännas vid det.

Det är travar av bilder som hela tiden läggs om vartannat i lager. Det är lager som byggs på, men de är transparenta som filter. Man kan gott bläddra igenom dem, att man vågar göra det har betydelse för fortsättningen.


---


Can you be afraid of what will happen with the already passed. What has been done or said, can it be dissolved even though you kept it safe in a precious box, or, what if something nasty has began to grown and you don't notice before too late because you haven't acknowledged it.

There are piles of pictures constantly put in layers, transparent like filters. You can look them through with benefit, daring to do that makes sense for the forthcoming.

It's leaking

Det sliter och drar i äggstockarna. Varje gång tror jag att jag ska förblöda.

Man gör vedervärdiga kräkbilder, inte ett dugg bättre än gråtandebarnmålningarna, de ber om ursäkt för sin existens, och dess upphovsperson (jag) har förblött för längesen i ohejdad emotion. Hötorgskonst kallas det.

Man måste inte nödvändigtvis rita blodet rött.


---


The ovaries are stretching. I seriously believe that I will bleed to death every time.

You make these spampictures, not in the least better than the cryingchildpaintings, they apologize for them being, and their composer (me) has already overbleeded in uncontrolled emotion. It’s called Hötorgskonst (because of nasty art sold in the market in Stockholm).

You don’t need necessarily to paint it red.